Equmeniakyrkan Borlänge För dig
Det är alltid med ett visst mått av förundran som jag plötsligt ser att nu har de kala björkarnas toppar börjat skimra i rosa. Det första ropet om att våren är på väg är inte gröna små blad utan att bergen, dungarna börjar skimra i rosa.
Jag har också förstått att för somliga är första tecknet att pollenallergin gör sig påmind och det kan ju inte vara helt lätt att veta att månader av kli eller rinn är på gång. Men det är ju ändå något med att få hitta några minuter i solen, gärna i lä, vända sig mot värmen och bara få känna sig genomstrålad. Det kan också vara en tung period, all ork är slut efter en lång mörk, grå vinter. Med denna vinters isgator har det inte blivit många promenader, och nu ska jag känna mig pigg och fräsch också. Nej, så behöver det inte vara, försök att bara njuta för en stund. Jorden snurrar ändå, solen värmer och smälter isen ändå.
Jag var iväg på retreat onsdag till söndag vecka 8, så tacksam att jag får vara i en församling som ger mig den möjligheten, och där fick jag bara sitta ner, utan att känna att det skulle vara läsning och tankearbete till nytta. Jag skulle inte dela något, inte bidra, ha en ny idé eller infallsvinkel utan fick bara ta emot. Och lite förvånad får jag nog konstatera att ett av de ord som dröjer sig kvar är från psalm 147 som vi bad i en av dagsrytmens böner. Psalm 147:18 Han sänder sitt ord, och isen smälter, han andas, och vattnet strömmar. Han sänder sitt ord, han andas, då smälter isen och vattnet strömmar. Det är Gud som gör det och ännu en gång får vattnet, livets vatten, flöda i mig och i dig. Samtalet mellan Jesus och den samariska kvinnan i Joh. 4:7-30 där kvinnan har en is inom sig av andras ord, blickar eller vad det är som får henne att gå och hämta vatten mitt på dagen i den stekande solen. Och Jesus erbjuder henne livets vatten, det vatten som blir en källa inom henne med ett flöde som ger evigt liv. Ge mig vattnet, svarar kvinnan. Det är jag, den som talar till dig (Joh 4:26). Ett av dessa Jag Är-ord som anspelar på Guds namn. Jesus är den som talar och det blir. Och så smälter isen i henne och hon söker upp de andra, dem hon har undvikit, och berättar att hon har mött någon som fått isen att smälta, vattnet att flöda, med sanning och nåd, han har sagt mig allt som jag har gjort. Kan det vara Messias? Och berättelsen fortsätter i vers 39 att många kom till tro av hennes berättelse och ännu fler sedan i mötet med Jesus.
Det första tecknet på att något håller på att hända kan vara att de kala grå knopparna färgas rosa, något som händer, som såklart kan förklaras med något socker i trädet och solens värme. Men det kan också hända i oss, i församlingen att våren är på gång, något i livet som bär, som värmer, som bekräftar, som älskar, som talar om nåd.
Jag ska precis till att börja läsa en bok, Förundran och Förväntan, av Jesper Svartvik. Inledningsorden är Detta är en bok som är för något. För att understryka detta har alla kapitelrubriker i boken det gemensamt att de börjar med de tre bokstäverna f-ö-r. Alldeles för ofta har teologin varit en motbok, begränsande och förbjudande. Och jag tänker att vi får vara en församling, för livet, så som det blev, i förväntan på framtiden, kanske i att vissa saker kan bli bättre eller helare. Så vänd ditt ansikte upp och ta emot solens strålar, vänd ditt hjärta till Gud som vänder sitt ansikte till dig. Vi får finnas här för Borlänge, för varandra i väntan och i längtan. Och tillsammans påminna oss om att Jesus Kristus är för livet och att det är sant att så älskade, älskar, Gud världen att han gav den sin enfödde Son, för att vi ska få liv.
Välsignelse över dig och genom dig.
Jessica Elnefred
