Equmeniakyrkan Borlänge För dig
Så otroligt tydligt det blir för mig att Påsken handlar om gemenskap, nu när vi inte får mötas till gudstjänst. Under veckan, stilla veckan eller stora veckan, möter Jesus människor, de som väljer att ge sitt liv och sina tillgångar till honom och de som väljer att avvisa, förråda, sälja ut, förneka.
Den här påsken följer vi Matteusevangeliet. I Matt. 26 kan vi läsa om kvinnan som häller dyrbar olja över Jesus huvud. Som att hon smörjer honom till kung, messias betyder den smorde eller att hon smörjer honom till begravningen, som man gjorde med döda. I vilket fall, eller både ock, så ger hon allt. Hon stör i deras måltid, gör något opassande, hon tar plats. Vad ger henne modet? Kanske är det att hon har mött Jesus förut, känt gemenskapen, upplevt sig välkommen. Flaskan med dyrbar olja, Nardusbalsam från Indien, en livsbesparing, hennes arv, kanske hennes trygghet och försäkring. Jesus är värd den, han är värd allt, för henne.
Det berättas vidare i Matt. 26 hur Judas går iväg. För 30 silvermynt säljer han gemenskapen med Jesus. I Sakarja 11:12 står: ’…Om ni tycker att det är rätt, så ge mig min lön – låt annars bli! Då vägde de upp 30 silverstycken åt mig.’ Och i förklaring och hänvisning: Trettio silverstycken, Enligt 2 Mos 21:32 var detta den fastställda ersättningen om en slav dödats, dvs ett blygsamt belopp. (Not till Bibel 2000) Var det allt Jesus var värd för Judas, och vem var Jesus i hans ögon? En död slav.
Judarnas påsk, det osyrade brödets högtid, det var måltidsgemenskap i hemmen överallt. Pilgrimer skaffade rum i Jerusalem för att vara på plats. Är det därför de är i Jerusalem och inte kvar hos vännerna i Betania, för att de är Pilgrimer, vandrare? De första kristna kallar sig själva Vägens folk, att de tillhör Vägen (Apg 9). Lärjungarna går in i staden och ordnar med Påskmåltid, i den övre salen, en gemenskapsfest. Och Jesus instiftar ett nytt förbund, där gemenskapen är i centrum. I Bibeln kan vi läsa att allt som oftast när det händer något viktigt att det mat inblandat. Måltidsgemenskap, sällan äter någon själv. Jesus säger: jag offrar min kropp och mitt blod blir till förlåtelse. Tag och ät brödet, drick av bägaren. Jesus Tackar, delar och ger och hälsar att det blir ett återseende, i min faders rike. Och de sjöng lovsång. Underbar gemenskap, måltid, ett nytt förbund.
Tvärt kast. Petrus bedyrar att han alltid ska stå kvar, jag är Klippan, står stark, är trofast, alltid. Jesus svarar att innan morgonens ens har grytt, innan tuppen gal ska du ha förnekat gemenskapen med mig. En gång, två gånger, tre gånger.
Getsemane, trädgården, Jesus ber vännerna att be med honom, vaka, finnas med i ångesten. Det är inte alltid lätt att be: Ske din vilja, inte ens för Guds Son. Lärjungarna är visserligen kvar i trädgården, men sover. Tre gånger somnar de. Det är bara Petrus som vi brukar tala om vid förnekelsen, men de andra somnar också i förnekelse, det här är väl inte så stort och svårt, blundar bara lite…
Pilatus ställer fram två personer inför folket, i Matt 27, Barabbas och Jesus. Jesus som har lärt lärjungarna att kalla Gud för far, Abba, som gett dem den nära gudsbilden. Som visat och berättat om en närvarande Gud, som älskar, som vill gemenskap. Och en välkänd fånge. Båda heter Jesus i förnamn, Jesus Barabbas och Jesus, som ni kallas Messias, säger Pilatus. Två söner, en lek med ord, den ene Guds son och den andre en välkänd strulare. Där står två med namnet Bar – son till Abba – fader. Barabbas – Jesus Faderson och Jesus Faderns Son.
Folkhopen, gemenskapen, som på Palmsöndagen ropade Hosianna och ville föra Jesus till makten, såg honom som befriaren, ropar nu Korsfäst! Pilatus frågar: vad har han gjort för ont? Folkhopen ropar ännu högre Korsfäst!
