Equmeniakyrkan Borlänge För dig
Varje gång jag åker buss så njuter jag när dörrarna öppnas och stängs. Det är inte samma sak på tåg, där är det mer bara praktiskt att dörrarna funkar. Det speciella för mig är pyset, när bussens dörrar öppnas, ett busspys. Det är inte som en pyspunka som bara är besvärlig och uttömmande, utan det är en del i funktionen för att dörrar ska öppnas; finns säkert någon som kan förklara det – pneumatik. (Och kanske finns det tågdörrar som pyser)
För mig är det lika med samtal. Några är bara funktionella, som tågdörrarna och andra
är befriande och det får pysa lite, som bussens. Jag får pysa, släppa ut trycket, det som tynger, oroar, det som bubblar. Att pysa lite kan vara det som förhindrar en ’explosion’. Och här tror jag att samtalet betyder jättemycket att få pysa lite, jag mår inte så bra nu, det är lite tungt, jag tror jag behöver lite hjälp, kan du be för mig – sådana ord behöver inte betyda att allt är nattsvart, att jag är helt handlingsförlamad, att jag tappat tron. Eller så är det helt nattsvart, men när jag får dela med mig av känslan hur jag upplever min situation och någon tar emot det kan jag börja se ljuspunkter. Pyset kan vara den första sucken, jag vet inte hur jag ska förklara, men om jag andas ut allt det där jag har hållit inne kanske orden börjar komma.
Jag tänker att det är därför Jesus ställer så många frågor, som till Emmausvandrarna i Luk 24 ’Vad är det ni går här och talar med varandra om?’ Så klart han vet, men de behöver få berätta. ’Vad vill du att jag ska göra för dig?’ frågar Jesus när han talar med den blinde mannen i Luk 18:35- 43 och Guds fråga till Adam (1Mos 3:9) när de pallat frukt: ’Var är du?’
I oktober får vi besök av pastor Klas Eriksson, bibellärare, församlingsutvecklare och har arbetat i kyrkan vid Brommaplan i många år. Temat är Vardagstro – om att dela tro, fördjupas i relationen och leva i heliga vanor. Notera lördag och söndag 26-27 okt. Det har hänt något de senaste åren, det finns en sådan längtan efter något att hänga upp livet på, något som bär. Det finns människor som förnimmer Gud, drömmer om Jesus. När jag var på Dansbandsveckan i Malung, i Equmeniakyrkans husvagn, så kom unga män och berättade om sin längtan efter något som
håller, om sin skuld och skam, dödsångest, om sin sorg. De ville att vi bad rätt upp och ner där vi stod, de tog tacksamt emot ett Nya Testamentet. Om det har gjort dem till lärjungar, det vet jag inte, men det säger mycket om en förändring utanför kyrkan. De talar frimodigare än vad vi ofta vågar dela liv i församlingen. Hur blir vår tro personlig men inte privat, hur blir den en del av det vi delar?
I församlingen erbjuder vi själavård. Vi har förmånen att ha tre pastorer som står till tjänst och som har tystnadsplikt. Det betyder att vi inte på något sätt får prata om, föra vidare, yttra något av det som har anförtrotts i själavård – inte ens att det har varit samtal. Men här kommer ofta jämförelsen in, liknande – ”det finns så många andra som har det värre”, -”inte ska väl jag störa” etc. Kom och pys, kom och lätta på trycket, kom och berätta det som skaver i ditt liv. Sätt ord på det som svämmar över eller på den där tomheten.
Kanske att jag ska uppmuntra oss till att åka mera buss och lyssna till pyset när dörrarna öppnas, för jag tror att dörrar öppnas i våra liv nä vi delar. Jag vill i alla fall utmana oss till att våga dela mer, lyssna in (inte nödvändigtvis ha ett svar), ta emot och dela bönerna och påminna om att Guds nåd vilar över oss. Psaltaren 33:20–22 ”Vi sätter vårt hopp till Herren, han är vår hjälp och vår sköld, i honom har våra hjärtan sin glädje, vi förtröstar på hans heliga namn. Herre, låt din nåd vila över oss, ty vi hoppas på dig”.
Välsignelse över dig och genom dig
Jessica
