Tappa inte modet. Var inte rädd. Men var rädd om dig. Guds välsignelse över dig och genom dig.

Till helgen var det planerat en helg för ungdomar och unga vuxna i kyrkan, ’Väx upp’ och ’för den här världens skull’. Helg om ledarskap, mission, vem är Jesus, med bl.a. missionsinspiratör Karin Åkesson från Equmeniakyrkan. Söndagens predikan var planerad från Apg 20:22-24. Just nu är det inget som blir som planerat. Lägg därtill att 2020 var tänkt som ett år att arbeta med gemenskap, mot ensamhet, där vi hade kunnat söka extra stöd från studieförbundet Bilda och att vi redan dragit igång ’församlingens födelsedagskalas’ där vi bjuder in de som fyller år samma kvartal. Ett kalas hann vi med och hoppas kunna flytta vårens till försommaren. Just nu är det mesta ovisst.

Men jag tänkte dela några tankar utifrån söndagens predikotext. Texten är varken rättad eller färdig, men jag delar några tankar.

Apg 20.22-24: Nu känner jag mig tvingad att resa till Jerusalem utan att veta vad som skall möta mig där. Jag vet bara att den heliga Anden i stad efter stad försäkrar att bojor och lidanden väntar mig. Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig; jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.

Vi har fått order om att inte resa, vi ska vänta, var hemma, Paulus känner sig manad att resa. Men vi lever i ovisshet, vad ska möta oss, hur länge ska detta pågå, kommer vi att ses igen. Paulus är övertygad om att de han hälsar till kommer han inte att träffa igen, vi hoppas att alla vi känner, älskar, ska överleva detta virus. Men vi kan vara vissa om att den heliga Anden är med oss, hos oss. Paulus tror att han ska möta bojor och lidande, vi får be, att trots att många av oss behöver hålla oss isolerade ska det inte upplevas som bojor, husarrest. Vi får be att vi får uppleva friheten i Kristus, att även om väggarna är där, gemenskapen saknas, så är jag fri. Fri att be, läsa Bibeln, fri att tänka och tycka. Och kanske att denna annorlunda fasta, där så mycket har skalats av visar hur mycket gemenskap, rörelsefrihet och handslag faktiskt betyder. Paulus konstaterar att hans liv inte betyder så mycket om han inte får berätta om Jesus. Jag konstaterar snarare vad härliga alla möten är där vi talar om väder och vind, senaste veckans små händelser, ja, jag saknar gemenskapen.

Men kanske att Guds nåderika evangelium kan vara just det, att du är inte ensam. Den heliga Anden bor i dig, du är Guds tempel. Vet inte hur det kom sig att jag tittade in på Patrik Sjöbergs instagramkonto, höjdhopparen som delar bilder och små kommentarer från sitt liv. Han skriver att han gläds över 6 månader som nykter. Att det är 6 månader utan alkohol och bedövningsmedel, och att han är tacksam till de som hjälpte honom att ta tag i sitt liv och leverne och att han just nu, i den här märkliga tiden kan se på tillvaron med nyktra ögon, annars hade han nog bedövat sig rejält. Jag blev glad över det vittnesbördet och hoppas att hans val och ord kan få vara till tröst för människor som just nu ser sina liv förändras pga börsnedgång, konkurser, uppsägningar mm. Han skrev inget, vad jag kunde se, om Gud, men om att möta livet med öppna ögon. Kanske att våra ord kan få vara till tröst för nån vän, granne. Nej, vi vet inget, men vi tror att Gud är med och bär, vi ska inte gå under och vårda det du har. Sätt dina frön, gå dina promenader, ring vänner, ät mat, lev. Om än under lite märkliga former.

Gud överger dig inte. Du ska inte gå under. Ett bibelord som jag bär med mig är 5 Mos 31:8 Herren själv skall gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd och tappa inte modet! Det är en hälsning från Mose till Josua som ska ta över ledarskapet, en oviss framtid. Men det är också en hälsning från Gud.

Tappa inte modet. Var inte rädd. Men var rädd om dig. Guds välsignelse över dig och genom dig. /Jessica Elnefred.