Påskens drama: Vandringen till Golgata.

Korsfäst! Korsfäst! ropar folkhopen. Den här påsken följer vi Matteus berättelse av påskens händelser. Pilatus friger Barabbas och Jesus lät han prygla, trots att han tidigare sagt att han inte kunde se vad han gjort för ont. Utanför residenset, där den romerska ståthållaren höll till, samlades vaktstyrkan, tar av Jesus kläderna och hänger på honom en röd mantel, vrider ihop en krans, en krona av törne, ger honom en stav – alla maktens attribut och hånar honom, faller på knä i teater, spottar på honom och slår honom. Varför? Varför trycker människor ner andra, vad ger det en själv? Vad gör grupptrycket med oss, hade jag kunnat vara en av dem som ropar Korsfärst, som hånar, spottar, förnedrar?

Gemenskaper finns, som bär varandra, stöttar, uppmuntrar, delar och sprider värme, men så finns också gemenskaper eller kanske snarare sammansättningar som sprider hot, hat, rädsla, förakt, som inte bara skrämmer och skadar andra utan också förgör varandra. Vi kanske inte just nu kan säga så mycket positivt om Covid19, men en sak som jag märkt i mina nätverk på internet är att det är snarare medmänsklighet, solidaritet och värme som sprider sig, t.o.m. politiker kan enas, i de flesta städer har hjälpgrupper uppstått för hjälp med handling och vi stannar hemma i respekt för andra. Och glädjebudskapet, evangeliet får ta plats. Kungen får predika rakt in i folkhemmet, kyrkor lyfts upp som fungerande gemenskaper även om vi inte kan träffas . Simon från Kyrene får bära Jesus kors, eller tvärbjälken, så utmattad var Jesus efter sömnlöshet och ångest, förhör, prygling och hån.

Enligt Matteus hänger Jesus tillsammans med två rövare, hjälplösa, dödsdömda och även de hånar honom. Vi kan inte välja hur vi dör, när, men vi kan ofta välja hur vi vill att andra ska minnas oss. Joachim Elsander pratade och skrev om att stänga dörrar mjukt, avsluta vackert. Det kan man inte säga i rövarna gör i den här versionen, i Lukasevangeliet tar en av fångarna chansen att omformulera sitt liv, sätta ny rubrik, Herre tänk på mig när du kommer i ditt paradis. Som i att han vill prova att stänga dörren mjukt eller prova att öppna en dörr han inte tidigare vågat eller sett. Ett nytt liv är möjligt, om än i sista stund. Det är aldrig försent.

I och med korset, Jesu död är våra liv för alltid förändrade. Vi får leva i förlåtelsen. Alla är vi förlåtna. Det är så vi får se på varandra och oss själva. När Jesus ger upp andan, brister förhänget i Templet. Det noteras uppifrån och ner. Något som inte bara kan hända, att materialet är utmattat, slitet. Det är något annat, en hälsning att vi alla är välkomna in i det allra heligaste. Vi är alla välkomna in i Guds gemenskap. Oavsett vilka beslut vi tidigare tagit, oavsett vilka grupperingar vi ingått i. Till och med om vi frigav fel person för att vi inte vågade stå emot. Du är förlåten.

Den förste att bekänna är en officer: Den mannen måste ha varit Guds Son.