”I denna ljuva sommartid”

’’Liksom ett träd i sol och regn
så låt min själ i Andens hägn
få växa alla dagar
den sommar som av nåd jag får.
Gud, låt mig bära frukt i år,
den frukt som dig behagar.’’

Det är sjunde versen i psalm 200 ”I denna ljuva sommartid” i vår sångbok, en av mina favoritsånger och just den versen. Att få växa i Andens hägn och att få bära frukt, det är bönen för mitt liv. Att själen ska få växa där och formas och präglas av Gud, den allt igenom gode och att jag ska få bära frukt. All frukt, förutom genmodifierade bananer, har någon form av kärnor eller frön för att det ska kunna bli nya träd och växter. Frön för en framtid. Min frukt handlar inte så mycket om mig, som om den som får smaka och se att Gud är god och att det planteras nytt hopp, växer ny tro och nya rötter som sträcker sig djupare mot Skaparen, Frälsaren och Livgiverskan. Vi är skapade till människor, till att vårda och odla skapelsen och framför allt är vi kallade till gemenskap med Gud. Och jag tror att vi ibland ska tänka oss mer som träd, som tar det lite lugnt och blommar, växer till, bär frukt och låter bladen falla, bildar knoppar och väntar på en ny vår, utan att drabbas av prestationsångest. Jag talar nog först och främst till mig själv, låt det ta tid, allt i sin tid, men våga också blomma och spricka ut. Kanske behöver också du sträcka rötterna djupare och bladen än mer mot ljuset, låt oss göra det tillsammans.

I januari var jag på Vinterkonferensen som anordnas av Equmeniakyrkan för anställda och i avslutningsgudstjänsten skulle vi be för varandra i smågrupper. Jag blev över och fick söka mig någon annan som också blivit över. Jag tror nog att Gud hade ett finger med i det. Den som bad för mig såg framför sig en slalombacke och kom med orden att jag skulle våga åka ’off pist’. Att jag skulle åka där man inte har full kontroll, där backen inte är preparerad. Det där fick jag fundera på. Så i påskveckan kände jag att det var dags att ta ut svängarna på påskdagen. Noga förberedd, men utanför det kontrollerade släppte jag det ordagrant formulerade manuskriptet i predikan och det bar. Nästa söndag var jag tillbaka i predikstolen men jag längtade efter att få släppa loss igen. Det var som en ny gren som fick liv och jag vågade. Aldrig, hade jag sagt i höstas. Tänk att vi får växa alla dagar, skjuta nya skott, ännu vill Gud göra något nytt i oss och med oss, och jag tror att Skaparen vill göra något nytt i dig. Låt den heliga Anden, Livgiverskan blåsa mod i dig, så att vi inte är så rädda och går i invanda mönster. Från Jesaja 43:19 ”Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken.”

Guds välsignelse och frid,
över dig, i dig och genom dig.

Jessica Elnefred, pastor